yoymivida

Det bara kryper i kroppen av oro, ängslan och sorg. Sorg av att se denna underbara människa sakta försvinna. Sjukdomen som tar våra nära och kära. Sjukdomen som äter upp en innifrån. I hela mitt liv har jag stått min farmor och farfar väldigt nära. Dom betyder fruktansvärt mycket för mig. Jag har varit så rädd för den här dagen då nu en av dom blivit sjuk, mycket sjuk:(. I min farfar ser jag en så snäll, ödmjuk och omtänksam person. Men han är minst lika envis, "busig" och lite fräck. Det finns så många fina år. Då dom flyttade in till stan å vi barnbarn började komma i tonåren. Det va konsert på stan Aqua- Barbie Girl;) ja vi va ju ute å hade skoj. Helt plötsligt står farfar där, kanske skulle man skämmas då när ens farfar kommer. Men nej!! Absolut inte!! För farfar undrade ju bara om vi inte skulle med farmor & honom å käka lite kebab å gå hem istället:) klart vi ville det för det va ju minst lika bra om inte bättre:) sen hängde vi ut genom fönstret på krog gatan å ropade på fyllon hela natten när farmor och farfar somnat;). Farfar har alltid varit den tysta typen. Han pratar liksom när han har nåt att säga och inte i onödan:). Ibland så tänkte man knappt på att han var med för han bara satt där. Men nu när han inte orkar vara med känns det tommare än någonsin. Farfar har alltid varit så stolt över sina barn och barnbarn. Men då ska vi inte tala om hur stolt han är över sin fru. Min farmor och farfar är dom två lyckligaste och dom bryr sig alltid om varandra. Dom träffades som femton åringar. Farfar va den där busen med ciggen bakom örat som fick farmor på fall. Tillsammans fick dom två underbara barn. Min finaste pappa som ärvde farfars busiga sida (blev kanske lite värr, men va gör det;) Lotta min underbara faster och gudmor. Hon ärvde mer farmors punktlighet och trygghet. Pappa fick mig, Cissi & Towe. Lotta gav oss två kusiner Hanna & Henke. Vi må va en liten släkt men Gud vad vi älskar och bryr oss om varandra. Vi vet vart vi har varandra och hjälper alltid till när någon känner sig nere. Jag började stå farfar och farmor ännu närmre när jag började jobba med dom på heltid med blommor. Det var den bästa tid av mitt liv som tyvärr tog slut! Farfar och jag åkte många gånger till Kisa torg. Han har alltid varit så omtyckt. Tanterna ville inte ens handla av mig. Nä för dom skulle gå till Lennart minsann;) han fick bullar & kakor! Tur att jag hade med eget;). Han har alltid brytt sig om andra trots att han ofta har haft det jobbigt med sin kropp. Han är den finaste man, pappa & farfar, Trots att mamma och pappa skilde sig tidigt så har han alltid älskat mamma som sin egen och det är så fint! Även farmor har gjort det. Även Danne och Joline står dom väldigt nära. Precis innan han blev svårt sjuk fixade Danne så farfar kunde komma igång med sina svarvmaskiner och där hade Farfar och Danne många trevliga stunder. Det syns att dom verkligen tycker om varandra. Men det är inte bara Danne. Joline älskar sin farfar. Eftersom Joline inte har träffat sin riktiga farfar så har min farfar även blivit hennes. Det är Joline själv som har bestämt det bara för att han tar till sig Joline som sin. Min farfar har alltid pratat till oss: -nu ska farfar visa. Och även så pratar han till Joline och jag älskar det. Både farmor och farfar ger Joline en trygghet och kärlek som jag är så lycklig över. Jag försöker att mitt i det ledsna och det jobbiga tänka positivt. Tänka på det som varit så bra. Alla fina minnen av en så fin människa. Vem man än frågar så är det ingen som har något ont att säga om min farfar. Och skulle någon ha det så ljuger den personen för det finns inget ont i honom. Jag tittar på honom nu, jag ser en trött, sjuk & ledsen farfar och det gör så ont i mig. Men han kämpar för han vill inte sluta kämpa. Han verkligen kämpade för Cissis & Kalles bröllop. Han bara skulle va med och uppleva detta. Dagen innan var han med oss och förberedde, han klädde det vackra blomster hjärtat som skulle hänga över brudparet. Han klarade det och det blev så vackert. Han var med på bröllop och bröllopsfesten. Det va länge sen jag såg honom så lycklig. Men trots det så kan jag inte släppa tanken- hur länge klarar han detta? När går han vidare. Hur jobbigt det än blir när dagen väl är här så kommer han få det bra. Pappa står där och tar emot honom med öppna armar jag bara vet det, farfar vet det. Han blir inte ensam och min pappa har nog längtat väldigt mycket efter honom. Det är jobbigt, det är tungt. Men det är så här det är. Livet är inte något vi får, det är något vi får låna. En del längre än andra . Man ska vårda det liv man får låna för helt plötsligt går lånetiden ut och det går inte att förlänga. Min farfars lånetid är inte ännu slut. Men jag är rädd för att dagen snart ska komma. När dagen väl är kommen måste vi alla va starka för han behövs inte längre hos oss då. All kärlek till dig min underbara farfar och tack för du gav oss alla av ditt hjärta<3 du har fått en del av mitt och det är inte till låns! Det äger du för alltid<3