yoymivida

Nästan alla tjejer unga som gamla är så rädda för smärtan att föda barn. Rädslan för man inte vet vad som väntar eller hur ont det ska göra, hur lång tid det ska ta eller kommer den lilla bebisen som har legat så länge inne i din mage ut som den ska. Ja nog har man många frågor och funderingar.
Så dåligt som jag mådde innan jag skulle få min lilla Joline har jag nog aldrig mått. Enda från start på graviditeten har jag gått och varit rädd men för vadå undrar man nu i efterhand.
Någon sa till mig:
- Kvinnan är född till att föda barn. Å visst är det sant

Så jag säger till alla gravida eller inte föd barn ni som kan, du blir så imponerad över dig själv hur du och din kropp kan klara av en sån grej. Smärtan den kommer det ska jag inte ljuga om, men fy fan vad stark du blir utav den. Trodde aldrig att jag hade en sån styrka, men mycket har jag att tacka den underbara barnsköterskan och pappa Daniel som stod vid min sida hela tiden.

Den sista tiden på min graviditet var inte så jätte rolig jag fick åka fram och tillbaka på extra kontroller för att min mage värkte och proverna såg inte alls bra ut. Den 2 november var jag på min sista koll hos barnmorskan och då ringde hon upp till förlossningen för att rådfråga hur hon skulle gå till väga med mina prover och så, jag väntade Joline den 17 november så det var ju ett tag kvar så jag fick fortsätta gå på  undersökningar. Men den 4 november åkte Cissi och jag upp till förlossningen pga magsmärtor. När doktorn har tagit massor av prover och lyssnat på Joline säger han:
- Du förstår väl vad det är för fel på dig? Du har fått havandeskapsförgiftning och det ser inte så bra ut just nu så vi vågar inte skicka hem dig.
Då kom tårarna, jag var livrädd. Cissis tårar rann lika mycket som mina tror jag så det blev väldigt känsloalddat, sen efter någon halvtimme kommer Danne med min BB väska och allt och byter av Cissi så hon får gå hem och kvar bli Danne och jag på BB-special.
Sjukhus är inget vidare men som tur fick man ha besök innan man hade fött barn så släktingar löste av varandra hos mig med massa godis för jag fick bara gå från sängen till toan, hur tråkigt som helst.
Dagarna gick med många stick i armen och undersökningar, men  fredagen den 7 nov pratade doktorn om att sätta igång förlossingen i helgen för att proverna blev inte bättre men det var helt proppfullt på förlossingen. Så då kan man ju fråga sig om februari var en tråkig månad förra året eftersom alla gjorde barn:)
                                
cissi kom å åt upp mitt godis:)         mamma kom å bädda min säng

Fredagen gick, lördagen gick jag började bli riktig deppig av att ligga där i den tråkiga sängen, sen på kvällen kom dom och sa att det ser ut som att jag kunde komma upp till förlossingen imorgon. Hjärtat slog av lycka och lika mycket av rädsla. Den natten var lång.
Klockan var 07:50 när dom kom och sa att jag skulle ringa Danne för nu var det dags att åka till förlossingen.
Fy fan säger jag bara jag var livrädd.
När vi kommer ner dit vid 09:00 så började dom prata om hur vi skulle göra för jag var bar öppen 1 cm vilket man inte kom långt med. Så klockan 11:00 satte dom in en ballongdilatation som skulle reta upp lite och göra att jag skulle öppna mig mer, i sex timmar skulle jag ha den sen så fick vi se hur vi skulle gå vidare.
Redan klockan 12:12 började jag känna av riktiga sammandragningar, stackars Danne fick springa fram och tillbaka med rispåsar åt mig och lägga på min rygg och mage.
13:30 började det göra riktigt ont sammandragningarna kom ofta och höll sig i 10 sekunder varje gång.
Vid 15:25 var jag uppe och gick lite, så jag gick och ringde min mamma som redan hade ringt in till förlossingen för att se hur det gick, men jag kunde inte prata så länge för jag hade så himla ont och jag började bli mer och mer rädd så tårarna ville inte sluta rinna, redan där vid 12 när värkarna gjorde ont så rita barnmorskan upp på bilden av min kurva hur långt det var kvar och dom värkarna jag hade då var ingenting mot hur det började bli nu.
Vid 16:30 kom tanken vad fan jag gett mig in på ville bara få slut på det, vi började prata om jag skulle ta ett bad, men tiden gick och klockan blev 18:00 då vi skulle ta bort ballongen. Dom mätte sen gick hon ut. När hon kom tillbaka igen sa hon att jag inte fick vila över natten som vi hade pratat om.
Jag minns hur Danne stod på ena sidan och barnmorskan på andra sen sa hon till oss:
- är ni religiösa?
- va tänkte jag ska vi be nu, jag har ju skit ont
- nej svara vi
- bra för nu FAN ska vi föda barn skrek hon.
Dom trodde inte att det va sant på förlossingen så fort hade jag öppnat mig från 1 cm till 6cm.
18:20 fick jag prova på lustgasen men det gick ingen vidare, det var den sötaste smak jag kännt när man redan mådde pyton så det himlariket som alla säger att man hamnar i fick inte jag uppleva.
Sen kände jag hur det blev helt blött i hela sängen, det va vattnet som gick.
18:25 bad jag om ryggbedövning men narkosläkaren var inte på plats förräns 18:40, och då gick det väldigt fort fram.
Narkosläkaren började dra i mig för att jag skulle lägga mig tillrätta, han drog i mig mitt i en värk jag trodde jag skulle dö, jag bara skrek till honom att vänta men det gjorde han inte.
Det var nu det riktiga värkarbetet var igång. jag skrek rakt ut att jag klarar inte mer Danne stod vid min sida hela tiden han var helt otrolig. Barnmorskan ropade in en till som skulle hjälpa henne, nu jäklar gick det undan.
Jag såg hur barnmorskan tog av sig skorna och hoppade upp i sängen jag satt. Tre riktigt kraftiga krystar( det hände även lite pinsamma saker som jag inte skriver ut här men om vi säger så här toalettbesök när Danne är hemma är längre inget jag har problem med:) )
Sen med världens fart såg jag hur bara nåt  med armaroch ben kom flygande fram.

19:03 den 9 november på farsdag var min lyckligaste dag i mitt liv när en liten krabat på 46 cm och en vikt på 2550g vid namn 2291 blev våran dotter Joline Cecilia Angelica Samuelsson.

Vi tittade på den fina skatten i timmar och tårar bara rann, jag har aldrig sätt en kille vara så lycklig som Daniel var.
Den här känslan går inte beskriva helt underbart.