yoymivida

Den jobbigaste känslan i ens kropp är när någon man älskar så högt och oändligt är ledsen.
Jag hatar när man inte kan lösa saker åt andra som verkligen behöver få hjälp. Att se den som betyder mest utav alla är helt röd och svullen runt ögonen av alla tårar. Man sitter och tänker och tänker för att komma på en lösning men man kommer liksom aldrig på något. Visst allt ska ha sin mening men ibland undrar jag faktiskt om det stämmer, jag är osäker.
Det kanske finns en mening med all sorg och smärta också för i slutänden så brukar det bli bra tillslut. Men varför måste man stöta på det jobbiga först? Så är det alltid tycker jag.

Livet är en berg och dalbana mellan sorg och lycka, det är det livet går ut på.
Jag har haft otroligt mycket lycka i mitt liv och har fortfarande, men nästan lika mycket sorg med sjukdomar och dödsfall.
Men ändå när man tänker efter, vad stark man blir av det jobbiga, enbart bara för man måste.
Det var min mammas sjukdom som lärde mig att prata och säga vad man känner och det är otroligt viktigt och det var min pappas bortgång som gjorde mina tårar starka, gråta är bra men aldrig för länge. Det går inte en dag utan att jag tänker på honom, men för var dag jag klarar av blir jag bara starkare och starkare, han finns inom mig och där kommer han alltid ha sin plats.
När min storasyster blev sjuk så visste jag inte vart jag skulle ta vägen. Det har ju alltid varit hon så tagit hand om mig och plötsligt en dag skulle jag ta hand om henne, men även där växte jag inom mig själv. Men som tur är så är ju min storasyster den bästa utav dom bästa, så hon kämpar och kämpar för att ta sig tillbaka och jag är så stolt över henne.

Med detta vill jag nog bara få fram att man blir nog trots allt starkare av alla misstag och svek.
Jag hoppas det i alla fall för vad är det annars bra för!