yoymivida

Detta datum gör mig ständigt påminnd av hur någon tog min underbara pappa ifrån mig och många andra.
29 mars för fyra år sedan rasade det för många, det var då min pappa bestämde sig för att gå vidare.
På något sätt var han färdig och inte orkade mer, eller han kanske orkade men inte hans hjärta.

Jag höll på för fullt att försöka få mitt körkort. Pappa körde mig till en körlektion och jag kände mig jätte hängig. Det var många som var sjuka nu i feber å allt möjligt. Så jag sa att jag kanske inte kommer till jobbet  imorgon ( ni som inte vet så jobbade jag hos min pappa förut).
Det finns inga sjukdomar det finns bara bra tabletter svarade han. Man är inte sjuk förrns man är död.
Ja ja du gör det du har samvete till sa han med ett leènde på läpparna:)
Tror ni att man kan vara hemma då eller? Nä klart man går till jobbet.
Ibland kan han låta sträng kanske, men långt ifrån. Eller min pappa ville nog vara det ibland fast det lyckades liksom inte.
Men respekt för honom det hade jag absolut, men vi har aldrig bråkad aldrig någonsin.

Det var påsk och vi hade fest på torsdagen och på fredan var pappa inte helt kry men han trodde det va för mycket sprit och cigg men det var mer än så. Det var då hjärtat började säga ifrån.

Om inte jag minns fel så var det en tisdag för fyra år sedan som min pappa ringde mig på lagret och sa att han inte kommer till jobbet idag för han kände sig lite dålig.
- Men du man är inte sjuk förrns man är död.
Dom orden ekar i mitt huvud, för dom orden var dom sista jag sa till min pappa.

Farmor, farfar och jag åkte som vanligt upp till torget vid fyra tiden för att packa ihop blommorna, jag var lite orolig då för jag hade pratat med Lena på förmiddagen och hon sa att dom skulle upp till sjukan med pappa, men jag behövde absolut inte oroa mig.
Farmor och jag åkte en bil och farfar lastbilen, vi kom före. När vi står där i tältet så kommer farfar in helt likblek och sa:
Magnus ligger på intensiven, sen fick han inte fram ett ord till. Farmor börjar gå runt i panik och skrika och gråta. Jag bara står där och fattar ingenting. Farmor kommer fram till mig och kramar mig.
Följer du med till sjukhuset sa hon. Ja det är klart. Så började vi gå hemåt för att farmor skulle byta om.
Jag går där och håller om farmor och säger att allt kommer bli bra, pappa är stark det är ingen fara.
Den blicken farmor gav mig glömmer man inte.
- Men Jenny pappa är död han lever inte längre.

ALLT ÄR BARA SVART. ÄR MIN PAPPA DÖD? DET FINNS INTE!

Ja bara ramlade ihop, jag kände mig så liten. Farfar kom och hjälpte mig in i bilen. Där satt jag som en bebis och gömde mig längst fram nedanför sätet. Jag var så liten och hela världen kändes så stor och tom.
Jag ringde till mamma och sa:
Mamma pappa är död han lever inte.
Mamma som stod och betalade i kassan förstod ingenting. Jag frågade farfar igen vad dom menade. Är han verkligen borta. Det gick inte att få in i mitt huvud. Jag ringde Cissi i ren panik som satt i Norge med sitt aupairbarn i knät, Stackars hon förstod heller inget. Man kanske kunde gjort bättre än jag och inte ringt till Cissi när hon satt där helt ensam. Men jag kunde inte tänka.

Lillen ( Mikael) kom och hämtade mig för att köra mig till sjukhuset. Jag grät, skrek. Men varför grät jag? varför skrek jag?
Allt var fortfarande så oklart.

Vi kom in i ett rum där står alla. Jag bara minns att jag verkligen ville att min mamma skulle vara där.
Det stod en doktor och pratade. För mig elakade det bara bla bla bla. Jag lyssnade verkligen inte. Sen hörde jag bara att hon sa:
Vill ni träffa honom.
JAA. det ville jag.
Jag, farmor, Lillen och Hanna gick först till rummet där han låg. Utanför dörren stod vi och vågade knappt öppna.
Sjuksköterskan öppnade dörren och där låg han i sin säng.
Jag bara rusade fram till honom för att krama honom. Men jag fick ingen kram tillbaka. Han hade inte ännu blivit så jätte kall. Det såg ut som han låg och sov där så skönt. Han såg nöjd ut, inte nåt rädd.
Jag satt länge och höll hans hand sjuksköterskan sa att vi va lika och jag är stolt att vara lik honom, fast han var nog lite skäggigare än jag får man hoppas och magen den jobbar jag på:)

                                                   

Jag levde länge i en ovisshet om hur han dog, för jag fick det aldrig riktigt förklarat.
Jag fick en ny läkare, mammas läkare som är helt underbar, hon har hjälpt mig och min familj otroligt mycket.
Jag sitter där inne och berättar för henne om pappas död. Hon bara tittar på mig.
Jenny jag var där, jag var en av läkarna den dagen. Sen berättade hon för mig hur allt gick till. Från då han kom in på akuten, han stannade och pratade med folk och dom hade redan undersökt honom och såg att det var otroligt bråttom ungefär 99% klarar sig inte och pappa var en av dom. Men han var positiv in i det sista. Han undrade hur allt skulle gå nu, hur allt skulle bli. Sen så hann han inte fundera mer för det var då hans ljus slockna. Men tändes någon annan stans.
Det var otroligt skönt att få veta att han inte led när han försvann.

         TIME TO SAY GOODBYE!

MEN DET ÄR JU SÅ SVÅRT, ATT LEVA I SAKNAD OCH SORG.
MEN ATT TÄNKA ATT DU HAR DET BRA, GÖR MIG LYCKLIG