yoymivida

Ja man sitter här och tänker tillbaka. Försöker minnas en massa minnen och det finns det ju självklart hur många som helst. Min morfar har alltid varit den bästa. Alltid lika snäll och omtänksam. Försöka smita undan en kram från honom var inte det lättaste, men det vill man ju inte heller. Men om man nu skulle glömma någon gång så fick man sig en tillsägelse om att man glömt något. Morfar har alltid varit den här som skyddar alla nära och kära. Och är man bortrest så så är luren varm av alla samtal från oroliga morfar. Han sa senast för två veckor sedan:
- Nu ska ni väl inte åka till Thailand nåt mer, ni vet ju hur det ser ut där nu,
ja just precis och det är det vi gillar. Men jag sa att vi ligger lågt med det, det är inget du behöver oroa dig för nu.

Morfar och jag har alltid haft en jätte bra relation. Han har hjälpt till med allt. Självklart har mormor det oxå.
När jag var en liten bebis så låg han där i hamocken (stavning?) med mig på magen. Det var en härlig sommardag så morfar hade bar överkropp och plötsligt blir han lite blöt. Hela hans navel hade jag kissat full. Men inga problem mamma fick hjälpa att torka lite.

Morfar är en otroligt duktig snickare, fin snickare är han. En dag hoppas jag att få ta över deras hus som han har byggt med sina bara händer. Jag och Daniel har fått hans ja till att starta vårat familjeliv där. Bara för några veckor sedan så satt Daniel och han och pratade om vad vi ville göra med huset. Men det måste ske noggrant och fint för annars kommer han och river ner tapeterna.
Men jag skulle med stolthet äga detta hus som han gjort och levt sitt liv där med familj och vänner.
Men mormor du måste fortfarande hjälpa mig med den underbara trädgården även om du flyttar ut sen:)

Vi är där inne i det varma rummet på sjukhuset. Mamma ligger och läser, mormor sitter och pratar, Pernilla hämtar kaffe, Susanne pratar i telefonen. Jag ligger bara i sängen brevid morfar och Johanna sitter vid mig. Då känner jag hur morfar öppnar ögonen och tittar på mig, Dom här dagarna har han öppnat ögonen lite då och då men helt borta och dåsiga har dom varit. Men den här gången tittar han på mig. Jag säger:
- Kolla vad han tittar på mig.
Mamma reser sig upp, nä jag tror inte han han gör det medvetet.
Men han tittade verkligen på mig och jag sa till Johanna ser du vad han har öppnat ögonen och hon såg det oxå.
- Tjena kompis sa jag, han vände inte bort blicken. Ja nog är han min kompis alltid fortsatte jag.
Sen såg han lustig ut och andades annorlunda. Mamma hoppade fram till honom och höll om honom.

Klockan tio över åtta torsdagen den 16 april -09 lämnade Uno Svantesson oss.
Vi kommer sakna dig något fruktansvärt. Men till dig fick jag iallafall säga Hejdå!


Tänk vad fort det går, det här kortet tog jag för knappt två veckor sedan.
                           Morfar du är allt!